Idag när jag skulle möta Älskling hos hans farmor och farfar efter att han slutat hörde jag ett skrik. Det var inte vilket skrik som helst, utan ett hjärtskärande skrik som fick mig att inse att något har hänt.
Jag fortsatte vägen fram istället för att gå in på deras parkering. Skriket upprepades flera gånger och när jag kom fram till nästa hus låg det en liten hjälplös gubbe ligga vid dörren på sin bro och ropa. Jag parkerade barnvagnen vid brevlådan och skyndade mig att ta upp telefonen och be dennis springa dit.
Vi fick upp honom och satte han i sin rullstol. Han kunde doch inte säga annat än ja och nej typ, men det verkade inte som att vi skulle ringa nån, utan att han hade klarat sig bra. Vi gick iaf över vägen dit hemtjänsten håller till och berättade. Dom skulle gå dit på en gång.

Ush! Gillar inte sånt där. Jag är alltid så rädd att det ska vara illa. Att dom till exempel blöder från huvudet, det klarar jag inte av. Jag är inte kinkig när det gäller blod i allmänhet, men när det kommer från huvudet Känns det RIKTIGT obehagligt. Och när man har jobbat med "gamlingar" som ramlar vet man att man kan mötas av både det ena och det andra..

Men det känns skönt nu iaf när man vet att man fick det till rätta med farbrorn iaf :)
Nu ska jag ta och klä på mig efter duschen för jag hörde att patrik är på väg så, hej så länge :=)